En månad till etta och åtta

Idag har jag varken suttit hemma och nördat, och inte heller haft kul med kompisar! Nej, vet ni vad jag har gjort?
Risktvåan.
Halkbanan.
Riskutbildning TVÅ.
Ja, kärt barn har många namn, men vi går vidare. Jag har varit supernervös sen igår till i morse, då jag cyklade till körskolan klockan tio på morgonen, med ett ganska bultande hjärta och bubblor i magen. Jag har typ inte hört något annat än positiva saker om risktvåan, alla har nästan sagt att det var det roligaste de gjorde medan de övningskörde, men jag var ändå väldigt orolig för BIL, KÖRNING, PERSONER SOM DÖMER MIN KÖRNING etc.
Men det gick bra. Det var inte riktigt så "häftigt" och kul som andra sagt, men det var lite skojigt ändå. Det hjälpte att bilen ifråga var automat (första gången för mig och jag säger bara det här: jag kommer så skaffa automat när jag väl skaffar bil) och tjejen som var min bilpartner medan vi körde var snäll och rolig. Tyvärr kan jag inte säga att dagen var överdrivet bra för alla andra, och vissa delar var minst sagt dramatiska.
 
En kille råkade köra på en annan bil pga. vad vi tror är ett kommunikationsfel. Både bilarna fick bucklor och en väldigt skrämmande, högljud man skällde ut våra lärare och gapade att vi alla var underkända. Som tur var blev inte alla underkända, men killen som körde bilen som körde in i den andra blev det och han måste komma tillbaka och göra risktvåan en annan dag. För att göra situationen så kunde killen ifråga inte så bra svenska och förstod nog inte riktigt varför han blev underkänd, men han hade tur och behöver åtminstone inte betala något (vilket jag inte tycker han borde behöva göra heller pga att det förmodligen var ett kommunikationsfel, och trots att han egentligen borde kunnat parera och bromsa för att undvika den andra bilen mer), men han och läraren hade en ganska häftig diskussion i slutet innan vi i relativt obekväm tystnad körde hem.
 
Sen när jag kom hem tittade jag igenom tumblr, åt mat, tog en promenad, läste senaste kapitlet av Love So Life och gjorde en väldigt god hjortron-och-blåbärs smoothie!
 
Idag är det exakt en månad tills jag fyller år, och exakt en månad kvar till NärCon! Så jag börjar redan peppa inför båda!
 

Bungou Stray Dogs

 
Titel: Bungou Stray Dogs
Mangaka: Kafka Asagiri och Sango Harukawa
Studio: Bones
Avsnitt: 12
Genre: Action, superkrafter, drama
Betyg: imageimageimage av imageimageimageimageimage
 
Nakajima Atsushi ligger halvt svulten till döds bredvid en flod. Han har blivit utkastad från det hemska barnhem han bott på större delen av sitt liv och måste nu klara sig själv. Precis när han övertalat sig själv att börja stjäla för att klara sig så räddar han istället en drunknande man som flyter förbi. Självmordsbenägne och excentriske Dazai, mannen han nyss räddat, visar sig undersöka det fall som Atsushi själv är inblandad i: en mystisk tiger som härjat på gatorna, och som var orsaken till att han kastades ut från barnhemmet från början. Efter att ha löst fallet hamnar Atsushi i en ganska spänd situation, men Dazai verkar redan ha tänkt ut allt och mer eller mindre tvingar Atsushi att sedan gå med i en byrå fylld med övernaturliga utredare och konstiga personligheter!
 
Jag trodde inte att jag skulle kolla på den här (åtminstone inte än på ett tag), men jag såg på tumblr att en av karaktärerna fysiskt liknande en av mina favoritkaraktärer från K Project, så då blev jag nyfiken. Och vips! Jag har nu tittat klart på Bungou Stray Dogs!
 
Om man ser på det faktum att jag tittade klart på den så snabbt så är den bra i det fallet att man vill fortsätta titta, och jag tyckte verkligen att BSD var en bra anime. Det är bara det att i efterhand, så kan jag inte säga att jag var överdrivet imponerad av den ändå. Den var bra, jag rekommenderar den, men jag blev inte särskilt påverkad eller rörd så som jag bli av en riktigt bra anime. Hela handlingen och upplägget på BSD påminde mig faktiskt om Karneval, som jag gjorde en recension på för inte så länge sedan. Om ni kommer ihåg så blev jag inte särkilt imponerad av den, och jag kan utan att tveka säga att BSD var mycket, mycket bättre. 
 
Upplägget på den här animen är inte så ovanligt. En person med krafter bli invigen i ett slags "hemligt" sällskap som bekämpar "ondska". Konceptet är vanligt men funkar, och jag uppskattade det. Någonting som störde mig samtidigt som det bidrog till en viss originalitet är att byrån där de flesta av våra huvudkaraktärer jobbar inte har den "kamratanda" som jag är van vid. Jag kanske har blivit lite för kär i tanken på den slags familj av vänner som t. ex Fairy Tail ger en men jag tyckte att relationerna agenterna emellan var ganska svaga, och jag vill ha lite mer av den där "om du skadar någon i vår grupp så är du körd". Vissa karaktärer visade prov på detta men sen fanns det andra som var ganska mjäka - vilket inte var så kul.
 
Det som gör BSD djupt - och samtidigt är ett av deras personliga koncept - är den mer psykologiska bakgrunden. Vissa karaktärer (ganska många, faktiskt) lider av lite olika saker. Flera visar prov på depression och besatthet, dåligt självförtroende och oroande bakgrunder. Man får hela tiden skymtar av att huvudpersonen misshandlats av de som skulle tagit hand om honom, och jag vet nu när jag har läst en del av mangan att det egentligen är värre än jag trodde när jag bara sett animen. Men ja, BSD hanterar lite känsliga saker, om inte annars själva självmordsgrejen som Dazai håller på med; som jag inte helt gillar eftersom det tar något som självmord på för lite allvar. Men samtidigt är det också ihopkopplat med vad som gör karaktärernas namn och krafter så speciellt.
 
Karaktärerna (och deras krafter) är nämligen baserade på böcker och deras författare. Dazai inspireras av Osamu Dazai, en författare som begick självmord efter flera misslyckade försök år 1948, och en av hans böcker No Longer Human är också namnet på Dazais krafter. Det blir lite roligt när man känner igen namn som Borta med vindenTom Sawyer och Edgar Allan Poe, det är alltid kul att läsa saker som man känner igen, dessutom är det en otroligt spännande idé som definitivt höjer animen/mangan i mina ögon!
 
Animationen och musiken är bra - jag hittade inga fel i någon av dem. Slutet var lite intetsägande. Det känns som om alla serier den här säsongen bara är 12-13 avsnitt långa, och alla har någon form av kapande slut. Jag hoppas på en säsong två på BSD, eftersom animen slutade bokstavligt talat i början på ett nytt ark i mangan.
 
Karaktärerna är ganska standard men är intressanta i det att de har förmågan att vara både roliga och riktigt mordiska i en och samma scen. Huvudkaraktären, Atsushi, imponerade inte på mig i början. Jag tyckte han var relativt patetiskt och att hans krafter var ganska konstiga och inte så häftiga. Men han växte ändå på mig lite grann! Jag kan inte säga att han är en karaktär jag älskar, men han är förmodligen karaktären jag gillar mest i den här animen, och jag vill att han ska växa och bli ännu starkare än han är nu.
 
Bästa med animen: Konceptet med att skapa karaktärer utifrån författare och deras verk. Väldigt cool idé!
Sämsta med animen: Det lite platta konceptet blandat med vissa relationer - jag skulle vilja ha mer fokus på vänskap och band mellan karaktärer. Den kunde dessutom varit längre.

Spice and Wolf

 
Titel: Spice and Wolf
Författare: Isuna Hasekura
Studio: Imagin
Avsnitt: 13
Genre: Fantasy, äventyr
Betyg: imageimageimage av imageimageimageimageimage
 
Köpmannen Lawrence Craft reser igenom landet och handlar med alla sorters varor. Efter att ha besökt en by hittar en en sovande flicka i sin vagn. En flicka med både lurviga öron och svans. Vargtjejen förklarar att hon har kallats en "gud", men hennes namn är egentligen Holo och ingenting annat. Lawrence retas lite med henne, men efter att ha hört mer av hennes historia mjuknar han och bestämmer sig för att slå följe med henne längre norrut. Under deras resa har de två alla sorters äventyr och hamnar ofta i trubbel, men långsamt blir bandet mellan dem starkare.
 
Det har tagit ett bra tag för mig att se klart den här, men nu har det äntligen hänt! Anledningen till varför det tog så lång tid för mig att se den här är relativt simpel: den är ganska seg. Det är ganska otroligt hur mycket de lyckades trycka in på bara tretton avsnitt, men de gav sig tusan på att de skulle göra det! Fast för att vara helt ärligt så var det inte med hur mycket de lyckades få in, utan snarare vad de lyckades få in. Den här animen handlar, istället för den mer typiska fantasy genrens äventyr och skurkar, om handel och ekonomi. Nå, det här konceptet låter jäkligt intressant och trots att jag vill vara en ordentlig kulturnörd och säga att jag gillade det så blev det ganska tråkigt någonstans där i mitten. Jag trodde nästan inte att det skulle bli bättre och att animen skulle sluta i en besvikelse, men för bara två dagar bestämde jag mig för att titta klart på de sista fyra avsnitten jag hade kvar, och de var riktigt intressanta!
 
Karaktärerna var väl inte riktigt annorlunda på något sätt, men de var ändå fina på ett slags sätt och ganska realistiska och man kunde känna igen sig i flera av deras val. Huvudpersonerna, Lawrence och Holo, är ett härligt par och jag riktigt njöt av att se deras relation växa fram. Det var så naturligt! Man behövde inte några överdrivna kärleksförklaringar eller anledningar, de bara var
 
Animationen var kanske inte något speciellt, men passade väldigt bra. Jag tyckte dessutom att Holo var en otroligt vacker hjältinna och Lawrence såg en aning originell ut jämför med andra anime protagonister, med det att han såg ganska gammal ut och hade stubb. 
 
Introt och slutlåten var respektive dramatisk och väldigt, väldigt gullig. Annars var animen, enligt mig, ganska naturlig i sitt val av musik. Fast trots att animen saknade större fysiska strider (förutom typ, två) så var musiken till dem väldigt cool den med.
 
Och trots att konceptet med fantasy + handel var lite för ehh för min smak så kan jag inte förneka att det var väldigt intressant! Skaparen har varit väldigt grundlig och man får verkligen känslan av att de vet vad de snackar om, och att de dessutom kommer med väldigt smarta lösningar är ett stort plus!
 
För stunden vet jag inte om jag kommer ge mig på säsong två riktigt än, men jag måste säga att slutet på säsong ett ändå lämnade mig krävandes efter lite mer.
 
Bästa med animen: Relationen mellan Lawrence och Holo.
Sämsta med animen: Att den blev ganska tråkig efter ett tag i avsaknad på större intriger.

Kara no Kyoukai

 
Titel: Kara no Kyoukai (filmserie)
Författare: Nasu Kinoko
Studio: ufotable
Avsnitt/filmer: 7 + 1
Genre: Thriller, action, fantasy
Betyg: imageimageimageimage av imageimageimageimageimage
image = extrapoäng
 
Efter en lång sömn vaknar Ryougi Shiki. Som en bieffekt efter att ha varit i koma i två år fick hon förmågan att uppfatta döden i saker. Makten att döda något med bara en kniv lockar Shiki i en mörk värld. Mördaren från två år sedan. En svärm av flytande spöken. En flicka som kan böja saker genom att bara titta på dem. En spiralliknande konstruktion som samlar döda människor. När många bisarra incidenter kolliderar med Shikis mystiska ögon återfår hon glömda minnen, och samlar på sig nya.
 
Ett tips: försök inte förstå er på beskrivningen av animen för mycket - det är meningen att det ska var förvirrade. Och när vi ändå pratar om förvirrande, så kan jag informera er om att om ni någonsin vill se Kara no Kyoukai så ska ni tydligen INTE se den i ordningen 1, 2, 3... utan snarare så här: 2, 4, 3, 1, 5, 6, 7. Och jag skämtar inte. Det här var ordningen kissanime rekommenderade, den jag såg och också den jag rekommenderar till er för jag kan tänka mig att om man tittar på den här animen i den normala ordningen så kommer man inte fatta ett skit.
 
Så, okej, jag kan börja lite lätt med att berätta om mina mer klara känslor för den här. Jag gillade den. Mycket. Den här animen har en av de vackraste animationerna jag någonsin sett, plus musik och extremt bra användning av den. Det är en del blod och lite äckelpäckel, men det gjorde den, enligt mig, ännu bättre. Förutom det så är KnK en sådan där djup anime, ni vet? En sån man vet att man aldrig riktigt kommer att fatta. Jag tror att jag i slutändan lyckades pussla ihop det så att det blev någorlunda rimligt, men förutom det är jag fortfarande väldigt förvirrad efter att jag tittade på den sista filmen.
 
Längden på filmerna (eller "avsnitten") är lite olika. Vissa var knappt en timme medan andra var uppemot två timmar långa - men jag kände att de ändå alltid fick med vad som var viktigt för historien plus lite egentid för karaktärerna att glänsa. Jag tyckte att några filmer var bättre än andra, men samtidigt var de alla väldigt viktiga för plotten trots att man inte tror det först på grund av den väldigt hoppiga ordningen och konstiga tillbakablickar då och då. Ett bra råd är att ha tålamod när man tittar, för till slut kan man (kanske) få svar på frågorna man har.
 
Samtidigt så är det här en del av KnKs charm. Eller snarare en del av animevärldens charm, antar jag. Att man aldrig riktigt fattar. För precis så är det.
 
Men trots en komplicerad och cool intrig, trots alla VÄLDIGT häftiga stridsscener och djupa meningar med magi, pararella världar, kloner, döden och livet så är den slutgiltiga anledningen till varför jag gillar den här animen den så totalt fascinerande relationen mellan två av våra huvudkaraktärer: Shiki och Mikiya. Jag vet, jag vet. Så typiskt mig att bli kär i kärleksrelationen i anime va? Men den här var väldigt, väldigt bra! Den var så fin och utsökt utdragen utan att för den sortens skull vara seg. Det föll sig bara så naturligt att de gillade varandra, och trots att de inte visade det med vare sig ord, fysisk närhet eller rent ut sagt känslor överhuvudtaget ibland så märkte man verkligen att de skulle göra så himla mycket för varandra. Och sen kom sista avsnittet och det var precis så underbart som jag trodde det skulle vara + att jag nästan började gråta för OJ! Angst. Mycket, mycket angst.
 
Vad gällande karaktärerna så är alla väldigt fint utformade och fantastiska. Det fanns inte riktigt någon karaktär som jag ogillade mer än att de var de "onda" i det hela. Alla var realistiskt olika och hade olika ideal och hur de skulle uppnå dem, vilket var väldigt underhållande och uppfriskande.
 
Efter "avsnitten" så kom även en slags epilog-film. Och trots att den innehöll ett väldigt gulligt och intressant koncept så lockade den mig inte så mycket. Bland annat för att de ändrat lite på animationen jämfört med serien.
 
Okej, allt som allt så skulle jag rekommendera den här till de som gillar animeserier där allting är ganska skumt, men samtidigt har otroligt mycket mening. Ingenting är lätt i världen som används i Kara no Kyoukai, men samtidigt är den otroligt vacker.
 
Bästa med animen: Animationen och relationerna mellan karaktärerna i serien överlag.
Sämsta med animen: Lite för konstig ibland, och jag fick i alla fall acceptera att jag inte behövde förstå mig på allt efter ett tag.
 

AFISH

Ja, nu är jag hemma från den mindre konventet AFISH i Skövde, och jag kan lugnt säga att jag har haft det riktigt kul!
Jag och kompisen jag åkte dit med visste först inte riktigt exakt konventet var, eftersom vi annars har besökt afish på Nyeport istället för i kulturhuset de andra gångerna, men med lite tur (eller snarare två stycken nya vänner som kom och mötte oss) hittade vi dit.
 
Den här lokalen är mycket större än den förra, så det kändes lite mer öde än vanligt; men allt var väldigt mysigt ändå! Vi kom precis i tid för att dumpa väskorna i sovsalen och sedan gå och vara med på invigningen, där vi bland annat var med i en introtävling. Resten utav helgen spelade vi smash, tittade på anime, fangirlade över Haikyuu!! mm. och deltog i olika aktiviteter. Jag kom bland annat i semifinal i tävlingen i improvisationsteater, och jag och en supertrevlig ny kompis som heter Carolin kom på delad andraplats i fanficion-tävlingen! (Jag skrev relativt obekväm fic med paret Honey x Tamaki från Ouran Highschool Host Club, där jag bland annat liknade kondomer med spritspåsar. I'm on a roll)
 
Cosplaytävlingen var trevlig att se, och jag vill ge en eloge till Sandra för hennes fina cosplay med Polen från Hetalia, den blev jättebra! 
 
Tyvärr var jag inte med och lekte maffia i år, med den dumma anledningen att jag helt enkelt var för trött. Jag köpte heller ingenting förutom mat och den sjätte volymen av Demon Diary på svenska. Allt som allt som var konventet riktigt trevligt och kul, roligast var att träffa nya kompisar och spela teater! Jag kommer defintivt vara med i den tävlingen igen.