Usch, usch, usch

Den här dagen började faktiskt ganska bra. Och fortsatte att vara ganska bra. Vi spelade lacrosse på gympan, lunchen var god och jag hade fick ledigt från franskan för att vara med på ett möte för humanistiska programmet som en av två representanter för årskurs två - där diskuterade vi programmet, fikade, och pratade om museets nya utställning FanCult (alltså om fanfiction, fanart och cosplay!). Sen hängde jag på två supertrevliga ettor ner till resecentrum och tog en buss hem. Allt bra. 
 
Nu har jag ett prov som jag måste plugga till men inte orkar plugga till och jag var samtidigt tillräckligt smart nog att åka ut och övningsköra en bit (för jag har min andra lektion någonsin imorgon och vill vara lite förberedd) det gick ganska trögt men några motorstopp i och nära rondeller och hackig växling. Men precis när vi svängt in på vår gata och jag skulle svänga in på vår gård (detta är faktiskt ganska svårt) så är jag redan ganska frustrerad (bland annat för att jag inte tyckte in pappa sa åt mig vad jag skulle göra när jag frågade) och jag fick ett motorstopp när jag skulle svänga. 
 
Jag började gråta.
 
Min pappa sa åt mig att starta bilen och försöka igen men jag bara stängde av motorn och sprang in i huset och upp på mitt rum.
 
Jag vet inte vad det är med bilar som gör mig så jävla ängslig men jag kan inte slappna av. Ibland går det bättre än andra gånger eller så är det som idag - då det känns att allt bara går fel.
 
Det är på sådana här dagar jag verkligen känner det. Det jag sagt i cirka två år nu; jag vill inte ha körkort. Nej, stryk det. Jag vill ha ett körkort, men idag så känns det som jag aldrig kommer att få det för jag HATAR att köra bil och det går bara minimalt bättre för varje gång. Inte tillräckligt för att jag ska kunna köra upp innan sommarlovet är över som min mamma vill, och jag har inte ens börjat med teorin än!
 
När det går så här dåligt så blir jag så arg och frustrerad på mig själv och de i min omgivning. Jag blir sur på de som har lätt för att köra, jag blir sur på min pappa som antingen säger eller inte säger hur jag ska köra, jag blir sur på min mamma, på mig själv, på min körskolelärare som jag bara träffat en gång men hade svårt att förstå när han pratade. Jag blir bara så sur.
 
Och jag kan inte vara sur för då kan jag inte plugga. Och om jag inte kan plugga så kommer provet imorgon gå ännu sämre än om jag faktiskt pluggat, och då blir jag ännu surare och ännu mer omotiverad till att plugga inför framtida grejer och göra klart alla andra grejer som behöver göras. Usch.
 
Usch.
 
Och inte hjälper det att jag den senaste veckan har haft den kryppande känslan att flera är irriterade på mig. Jag försöker intala mig själv att jag överdriver saker och ting men det känns inte så bra när man plötsligt blir osäker på om det är okej att fråga frågor eftersom personen bara snäser av en eller säger något i stil med "har du inte hört det än?/vi har redan pratat om det här" etc.
 
Det är inte som att jag frågar för att vara irriterande, jag frågar så att vi ska kunna göra den här grejen vi har pratat om tillsammans.
 

Jag kan inte fatta att jag hade ett smärre sammanbrott över en bil och det faktum att jag är osäker på mina relationer. Jag trodde jag var stabilare än så här.