inknerd - Mistborn bok 1: Sista riket

Titel: Mistoborn bok 1: Sista riket

Författare: Brandon Sanderson

Förlag: Tor Fantasy USA (Modernista i Sverige)

Översättning: Lottie Eriksson

Sidor: 739

Genre: Fantasy, action

Betyg:

I tusen år har aska fallit från himlen, inga blommor har blommat och täta dimmor har gjort nattens mörker fruktat. Den evige och odödlige Överstehärskaren och aristokratin styr och vanligt folk är dömda att leva i underkastelse och slaveri. Men mitt i all hopplöshet dyker Kelsier upp, en överlevare från de hålor dit Överstehärskaren skickar de dödsdömda. Kelsier har allomantiska förmågor - magiska styrkor som nästan bara aristokratin besitter - och en plan om hämnd och frigörelse. Samtidigt stryker Vin, en ung tjej som är medlem i ett tjuvgäng, runt på gatorna i huvudstaden. Även hon är allomantiker - men vet inte själv om det förrän Kelsier drar in henne i sina planer. För att Keslier och Vin ska lyckas störta Sista riket är det mycket som måste gå i lås. Inte minst måste Vin lära sig att bemästra sina allomantiska krafter...

Bra att börja slutet på skolåret med en lite tjockare fantasy va? Det här var första delen i en serie och vad jag vet så har inte de andra översatts än, vilket är synd eftersom jag faktiskt blev lite sugen på att fortsätta läsa den här serien! (Jag kan självklart läsa den på engelska, men den här översättningen var överraskande bra!)

Världen Sanderson målar upp är grå och deprimerande. Man får ibland glimtar av den nämnda askan och den nedstämdhet som ligger över skaana - det mindre värda folket i den här boken som jobbar som slavar.

Karaktärerna är förvånansvärt djupa och har flera lager. Man känner igen sig till en viss del och båda älskar dem och irriterar sig på dem emellanåt. Ingen är perfekt. Jag irriterade mig ibland på Kelsier för att han inte verkade ha någon solid plan, och jag irriterade mig lite grann på Vin för att hon enkelt drogs med och var lite för dramatisk och velig ibland; annars var hon väldigt cool!

Intrigen är bra. Väldigt realistiskt på ett sätt att karaktärerna faktiskt inte har något tydligt mål. De vet att de måste göra det här, och för att nå det måste de göra det andra etc. men det finns inge någon slags profetia eller ledsagare för dem precis, de måste klara allt själva och skapa revolution och allt det där. Ungefär som det är i verkliga livet.

Boken kan tolkas som lite seg ibland, men i efterhand kan jag hålla med om att alla scener på sitt egna vis var nödvändiga för historien. Plot twisten i slutet skulle känts för plötslig och konstig om man inte fått lite krut för det i tidigare kapitel. Slutet var i allmänhet bra, om än möjligt lite för lätt. (Och en aning sorgligt också...)

Det mest intressanta med Mistborn var nog dock själva allomatin. Sanderson förklarar vad det innebär och hur det används, och trots att det tar ett tag innan du kan skilja alla olika metaller och krafter ifrån varandra så blir det en väldigt spännande kraft och handlingshöjande attribut.

Allt som allt skulle jag rekommendera den här boken för de fantasynördar som kanske inte letar efter just drakar och dvärgar, och för de som är sugna på ett tjockare postapokalyptiskt mysterium blandat med politik och religion.

Bästa med boken: Realismen i det hela. Världen var noggrant uppdelad och följde lagarna i människans natur.

Sämsta med boken: Delar av boken där det faktiskt inte hände så mycket, och slutstriden var lite plötslig. Fick dessutom ingen direkt WOW-känsla.